Hitlåtar på löpande band

Efter gymnasiet blev det glesare mellan gruppens sammankomster. De bodde nu på olika orter, men vid de tillfällen då de sågs spelade de gärna in nya låtar. I slutet av 1996 kom en av gruppens största hits till. Petter hade skrivit en ackordföljd som han spelade i femtakt på gitarr. När Jalmar försökte hitta på en melodistämma och en text till kompet gick det ganska trögt. De spelade in en version som hette Hej jag är hej. Magin uppstod först när Sofie fick höra gitarrslingan och utvecklade den melankoliska melodin till Stilla skärgård. I ett parti av låten lät de Jalmars gamla refräng ligga kvar som en körstämma till Sofies sång. Det var ett slags mantra som löd: Viljom I så viljom du så viljom I så viljom du så viljom anka. Sofie tolkade detta som "Jag vill dö här vid Ankan" och idén om en självmordstankar på en skärgårdsö vid namn Ankan var född. Detta är ett typexempel på hur många av Ridis låtar kommit till. De kompositioner som inte uppkommit gemensamt av hela trion var redan påbörjade av Petter och Jalmar men fick med Sofies hjälp ett rejält lyft. Det gjordes även en musikvideo till Stilla skärgård, filmad på en waxholmsbåt med Sofie i huvudrollen, men ingen i Ridis har tyvärr någon kopia av den bevarad.

Kassettbandet med de sex inspelningarna från specialarbetet hade fyllts på med fler inspelningar och gruppen spred kopior i sina bekantskapskretsar. Detta ledde till att de i januari 1997 blev tillfrågade att spela på en fest som hölls i en skulptursal på Nyckelviksskolan på Lidingö. Detta tackade de nervöst men bestämt ja till och Ridis första egna spelning var ett faktum. De övade in sju av sina bästa låtar. En av dem hette Svårt med abort och var en helt nyskriven låt, en riktig monsterhit för gruppen som de sedan framförde på samtliga av sina spelningar. Vid detta framträdande spelade Petter gitarr och Sofie och Jalmar växlade mellan en rad instrument, Blockflöjter, mungiga, minicongas, balalajka, tumpiano, bjällror, näsflöjt och hårtork. Publikstödet var enormt stort och denna första konstskolespelning skulle inte komma att bli den sista.

Den första festivalspelningen

En av de entusiastiska festdeltagarna på Nyckelviksskolan var med och anordnade den relativt nystartade festivalen i Arvika. Ridis fick förfrågan om att spela på en av festivalens scener den kommande sommaren, och det ville de så klart. Sedan de började spela in sina låtar på portastudion var basgångarna som spelades på synth en självklar del av Ridis ljudbild. Inför spelningen i Arvika ville de ha med en basist så att låtarna kom till sin rätt. De frågade Andreas, som de gått i samma gymnasieklass som och han var med på det. Mirja, som följt med gruppen till Köpenhamn två år tidigare följde också med för att spela en kompletterande flöjtstämma i Stilla skärgård. Innan de åkte repade de in ett program på tio låtar. För att förlänga några av de kortaste lade de till extra verser. Spjälka mig fick en tredje vers som delvis hämtades från den poetiska inledningstexten som de skrivit till specialarbetet. Den löd: Älska mig, förtär mig, jag behöver inte knussla. Lite oväntat kom en låt som de inte gjort en portastudioinspelning av med i programmet, nämligen Sommaren'56 som Petter och Jalmar skrivit redan 1994, nu omdöpt till Cirkus. Istället för det stilbrytande slutet lade de till en tredje vers med textraden: Det var sommar'n 1905, fem. Inte sommar'n 1906, sex. Raggamuffin marijuana, mishmush vagabet-bet. Dessa extrainsatta texter var kanske inte alltid så väl genomarbetade. Ridis låtar var ofta inte längre än någon minut och behövde anpassas för att fungera på en spelning. De stack också ibland in några takters solo på bas, gitarr, flöjt eller tumpiano. Förutom att spela bas körade Andreas på en del låtar, vilket resulterade i trestämmig sång, liknande den på inspelningarna. Spelningen på Arvikafestivalens Apollo-scen i juli 1997 blev väldigt lyckad och gruppen knöt många kontakter med branschfolk under sin vistelse där. Lyssna på hela spelningen här.

Nya instrument och nya medlemmar

1998 var gruppmedlemmarna åter samlade i Stockholm. De inledde året med att skriva en ny hit; Afrika. Texten hade de börjat spåna fram på en fest hos en vän. De första månaderna på året blev hektiska för Ridis då de hann med två spelningar. Den första var ytterligare ett konstskolegig som denna gång ägde rum på en fest som konstskolan Idun Lovén höll i sina lokaler i Värtahamnen i Stockholm. Gruppens jakt på fler instrument ledde till att de tog in sin gamla klasskompis, numera Sofies rumskamrat Miriam i bandet. Hon hade varit med redan 1994 i kören till schlagerlåten Slow motion, och alltid funnits med i Ridis periferi. Den senaste tiden hade hon bl.a. medverkat i pjäsen Margareta Svenssons skrivmaskin, som Ridis spelat in med radioteater i tankarna, och även körat till accapellasångstyckena Masmo och Gottlingar. Nu var det därmemot cello som gällde, ett instrument som passade utmärkt både till melankoliska kompositioner som Stilla skärgård och mer tempofyllda som Essinge sommarstrand. Som basist tillfrågades Magdalena, också från gymnasieklassen. Hon hade som tidigare nämnts varit med och kompat i skolpjäsen Alice i Överlandet. Dessa fem utgjorde 1998 års uppsäättning av bandet. Inför spelningarna hyrde de också flera nya slagverksinstrument, främst de som de tyckte såg roliga ut. För öppningslåten Guldregn hade de hyrt ett guldskimrande chimes-spel som de inledde refrängen med. På denna spelning introducerades Ridis scenkostym, de svarta Ridiströjorna med tecknade porträtt av bandmedlemmarna screentryckta på bröstet. Magdalena spelade även bas i ett band som hette Molly, och konstskolespelningen ledde till en förfrågan till Ridis om att vara förband åt dem på en spelning som de skulle ha på krogen Tre Backar i mars. Då denna spelning låg så pass nära ändrade man inget i repertoaren eller sättningen. Det enda som tillkom var extranumret Wild cherry, en låt med tydliga sextiotalsinfluenser som gruppen framförde efter att ha blivit inklappade på nytt.

Ridis började frångå sin inarbetade instrumenteringsstruktur alltmer, vars grund bestod av gitarr, monicongas och sång. Jalmar och Sofie gjorde i mars 1998 en sångjingel som var tänkt för kulturhuvudstadsåret. Den hette Culture is great, och speladas även in på svenska under namnet Kulturen är härlig. Kompet till denna låt hade inga akustiska inslag utan bestod av trummaskin och olika synthljud. I augusti skrevs Cembalogudinna, och på inspelningen hade Petter bytt gitarren mot cembaloljud på synth. Låten blev aldrig riktigt klar, de hade tänkt sig en stor ekande munkkör i partierna som sjöngs på latin. De planerade också att spela in kompet på riktig cembalo. I början av 1999 spelade Sofie, Jalmar och Petter in två låtar på portastudion. Dels den nyskrivna Jag hatar känslor, dels Chicago som Petter och Jalmar spelat in i en enklare version tre år tidigare. Petter hade nu låtit gitarren få lämna plats åt synth och piano.

Femmannabandet får bestående medlemmar

I januari 1999 var det åter dags för en spelning på Nyckelviksskolan, denna gång på en fest i matsalen. Ny basist för året var Jonas, även han faktiskt gammal klasskompis till de övriga medlemmarna. Denna bandkonstellation med Petter, Sofie, Jalmar, Miriam och Jonas kom sedan att bestå. Svårt med abort hade nu förlängts med stämsång i slutet där orden mamma, pappa och barn upprepades. Min lillebror hade, liksom tidigare Spjälka mig och Cirkus, fått en tredje vers som löd: Nu har jag fått en liten son – Han beter sig som ett fån – Jag får sån jävla lust att klå'n – När han pratar telefon. Ytterligare en äldre låt hade nu tagits med i repertoaren; Annorlunda vän, som de inte spelat sedan 1995. Det akustiska gitarrkompet hade på fyra låtar bytts ut mot ett mer genomträngande dragspel. De stökiga konstskolefesterna var inte särskilt idealiska miljöer för Ridis musik, som byggde mycket på akustik och lågmäldhet. Speciellt de lugna låtarna överröstades allt som oftast av den ointresserade delen av publiken.

Hösten 1999 blev Ridis tillfrågade att deltaga i ett reklamprojekt som några studenter på Forsbergs skola i Stockholm hade satt igång. De ville lansera bandet som religiöst och andligt, och tänkte då främst på låten Svårt med abort. De döpte projektet till Jazz2Life. Ridis gick med på dealen för att det vore kul med en spelning, även om de inte haft några politiska eller religiösa ambitioner med texten till Svårt med abort. Eftersom Sofie var bortrest fick Miriam ta över hennes sånginsatser i låten, och kvintetten var reducerad till en kvartett. Petter, Jalmar och Miriam blev fotograferade på en photo session på Odenplan, ett singelomslag togs fram, tröjor trycktes upp, gruppen intervjuades och en religiöst vinklad artikel skrevs till projektet. Då allt skulle redovisas i en sal på skolan framförde Ridis Svårt med abort live. För att ytterligare förlänga låten, nu när det bara var den som skulle spelas, så lade de till ett blockflöjtssolo där Miriam spelade på två flöjter på samma gång. Lyssna på framträdandet här och läs artikeln här.

Ridis fjärde och sista konstskolespelning ägde rum i december 1999 på Gerlesborgsskolan i Hjorthagen i Stockholm. Nu var det första gången som de tog med sig synthen upp på scenen. Endast tre låtar kompades nu på gitarr. Detta till trots så dränktes musiken i festdeltagarnas skrålande, och Sofies vädjan till publiken att dämpa sig ignorerades totalt. Efter detta lovade bandet varandra att aldrig spela på en konstskolefest igen.

Nya inspelningar planeras

Under våren 2000 var Ridis ivriga att få till stånd nya inspelningar av sina låtar, där även Miriam och Jonas medverkade. De ville hyra in sig i en professionell studio, men saknade ekonomiska medel. Efter att ha besökt en studiomusiker och diskuterat detta beslutade de sig för att anordna en stödfest där vinsten skulle gå till inspelningen. För detta ändamål hyrde de en källarlokal mitt i Gamla stan och i juni var det dags för den stora Ridisfesten. Djungeltrumman hade fungerat bra och i stort sett alla Ridis vänner och bekanta infann sig liksom bekantas bekanta. Förutom en spelning bestående av hela 15 låtar visades också en utställning om gruppens historia för att få festdeltagarna att smälta och förhoppningsvis lätta lite på plånboken. Intäkterna skedde genom försäljning av öl. De nyskrivna, men ännu inte inspelade kompositionerna Fåglarna och Barnen framfördes för första gången, liksom Ulf Lundell som skrivits i september. Barnen var en flirt med 70-talets proggmusik, en genre som i vissa fall inte ligger särskilt långt från Ridis sound. Ulf Lundell var med sina fyra minuter den första Ridislåten med hyfsat normal längd, och behövde alltså inte förlängas med solon eller extraverser vid framförandet. Dessa nya låtar hade förstås spelats in om den planerade studioinspelningen blivit av, vilket den tyvärr aldrig blev.

Entusiasmen avtar

Återigen blev medlemmarna åtskilda när Sofie hösten 2000 flyttade till Paris, och bandets sammankomster blev allt färre. I juli 2001 genomförde man dock ännu en festivalspelning, Via kontakter som knutits på den lyckade Ridisfesten fick de förfrågan att spela som ett av banden på den nystartade Stockholm Shame festival som anordnades under en dag på Skeppsholmen. Tyvärr kunde inte Miriam vara med eftersom hon rest bort, så låtarna där cellon vanligtvis utmärkte sig avlägsnades från programmet. Petter hade nu helt slopat gitarrspelandet och övade in synthkomp till samtliga låtar. Uppträdandet spelades in med minidisc och mikrofon, och finns därför förevigad i lite bättre ljudkvalité än tidigare upptagningar. Flera festivalbesökare visade sin uppskattning efteråt och frågade efter cd-skivor, något som bandet inte räknat med eller förberett. Lyssna på spelningen här.

Några låtar spelades in i nya versioner med Miriam på cello och Sofie på sång, bland annat Järvabanan, en låt som blivit mycket uppskattad på spelningarna. En annan låt som bandet verkligen kämpade med var Trolletrumman, som handlade om troll som slutade gömma sig i skogen och kom in till stan där de ställde till det för stadsborna. Den övergavs efter flera försök och lämnades i ofärdigt skick. I slutet av 2001 skrevs de två sista Ridiskompositionerna, Gud och hans änglar och Billy Idol. Den senare berörde den konflikt som rådde i världen sedan 11:e september. Ett gammalt Billy Idol-fan hade fått för sig att sångaren stod bakom terrordådet och blev så besviken att han/hon kastade ut alla skivor ut genom fönstret. Inspirerade av sina nya fans från Shame-festivalen sammanställde Ridis en samlings-cd på våren 2002, på vilken de flesta mer genomarbetade inspelningarna ingick. Hela 41 olika spår fick plats och cd:n såldes och spreds bland Ridis fans. Det innebar också ett avslut för bandet, som inte har visat något livstecken sedan dess. Många analyser av bandets upplösning har gjorts. Som redan nämnts kan de långa geografiska avstånden mellan medlemmarna vara en bidragande orsak till tystnaden. Eller så var deras inställning och värderingar inte förenliga med samtiden. Efter it-bubblan stod det naiva och oproblematiserande uttrycket inte särskilt högt i kurs. Kanske hade insikten att man inte längre var ett ungt band som just gått ut gymnasiet ställt nya krav på bandet, som tillslut blev omöjliga att uppfylla. Kanske väntar en comeback.